thingsididntsay

Det verkar som om de flesta bloggare följer en viss mall, Inte så mycket gällande sättet de skriver på utan snarare deras "nästa steg".

Just nu verkar det populärt att skriva en bok. Måste de det?

Om man inte kan skriva kapitel upp och kapitel ner?
Om det man delar med sig av inte är läsvärt?
Om man inte behärskar 'Ranelidska' eller språk över huvud taget för den delen.
Om man är en jävla sopa på att skriva och egentligen inte borde publicera sitt skräp alls?

Är det inte det en blogg är till för? Varför ska de hålla på plita ner allt i bokform?

Gosh.
(Okej, visst ska folk uppfylla sina drömmar men någonstans kan man väl dra en gräns, eller det kanske är jag som är en surkäring)

Läste just på aftonbladets hemsida att nyhetsankaret Jarl Alfredius har gått bort. Blev ställd.
Det är en så väldigt konstig känsla man får när någon man inte känner, men ändå "växt upp med", försvinner. Man kan inte riktigt förhålla sig till det utan fastnar någonstans mellan sorg och förvåning.

Hemst tråkigt är det i alla fall.

Idag känner jag livet i  mig.
Så sa Madicken en solig dag på Junibacken. Så kände jag när jag klev ut på Liljeholmsbron imorse (efter en seg start skall medges, min kropp ville inte riktigt jobba med mig imorse)
Den senaste tidens samtalsämne; är det äntligen vår? Man kanske inte ska hoppas för mycket, men varmare än så här har det inte varit under 2009.

Jag tror på mirakel.



Idag är det fullt upp, mycket på jobbet och sedan ska jag lägga den sista finishen på kortfilmen. Tror att vi i slutändan måste tvingas inse att vi är amatörer och att den här filmen är ett hyfsat första försök. Bättre tur nästa gång.

Det blir fin avtackningslunch på jobbet för kollegor som ska vidare på nya äventyr, tråkigt och kul på samma gång.

Anita Dunn hanns med och tur var det. Riktigt bra och underhållande om hur de tänkte kring upplägget av Obamas kampanj, sådant som ter sig självklart för oss, uppväxta med datorer och internet, anses banbrytande i en presidentkampanj.
Väldigt tuff och samtidigt varm kvinna som var i full kontroll hela tiden. Skönt att slippa nervösa svenska talare som snubblar på ord, famlar i papper och stakar sig. Här var det totaldrillat, all the way through.

Sedan jag kom tillbaka till min arbetsplats har jag dessutom hunnit boka en resa till Rhodos. ja du läste rätt: RHODOS!
(Har alla fått sangria?)
Jag, mamma och lillasyster åker på suntrip den 3e maj.

Tips förresten; kolla in Johans utställning som nu hänger på PUBs galleri, plan 3. han sällskapas av ett par andra duktiga Mejan-elever men de behöver ni inte koncentrera er så mycket på. Mutual dependency är det som gäller!

Om jag lyckas få ihop dagens schema på ett vettigt sätt ska jag tillbringa kvällen med filmredigering. Emelie och Sanna kommer förbi vid 18, då ska det klippas så det står härliga till.

Filmen är till en kortfilmsfestival som vår vän Kniven ställer till med i april. Jag tror på vinst...typ.

Gully och jag ska dessutom vara konfrencierer, vi måste nog börja fila på vårt performance snart. Får kanske testa våra torra skämt på släkten under påskhelgen.



Var inne på Nitty Gritty häromdagen och blev alldeles förälskad iett bord som Gully och jag ska försöka efterapa. det var massa olika plank som de spikat ihop och sen lackat (antagligen med billack) det blir nästa projekt för vår bunker.
Wish me luck...

Helgen har som sagt varit ytterst fattig på den sociala fronten. Har dessutom tvingats inse att jag till slut betecknas "vuxen", hade det varit för fyra år sedan hade jag aldrig låtit mig själv tacka nej till trevliga initivativ på grund av en förkylning.
Numera vet jag bättre, det man skjuter upp under helgen kommer ifatt i veckan.

Den här veckan är det fullt upp. Guldägg ska delas ut på torsdag och innan dess är det en hel del intressanta seminarier att ta del av. Förhoppningsvis kan jag komma iväg på Anita Dunns föreläsning imorgon. Hon var en av Obamas närmsta rådgivar under hans omåttligt framgångsrika presidentkampanj, vi vet ju alla hur den slutade.
Det vita huset känns betydligt fräschare idag, sett både till färg och innehåll.

Vem som vinner årets nyhet, Titan-ägget, känns inte jättespännande. Är det verkligen någon som gjort sig förtjänt av det?

Just idag är jag...sjuk.
Stark känns rätt avlägset här i soffan, sällskapad endast av Shakespeare in Love på 8an och Marabou Apelsinkrokant (den är min tyngsta last, nu och för alltid)
Gwyneth och Joseph dansar, hon i korsett, han i Balenciaga-inspirerad skinnkavaj. Axelvaddar är så våren 2009.

Ben Affleck i den här filmen känns ungefär lika trovärdig som Scarlett Johansen i Flicka med Pärlörhänge.

Jag bloggar. Igen.

Denna vardagsdrog skall än en gång ta mig i sitt grepp. Alltför många har trillat dit, fler offer ska skördas.

Vi börjar här.